Filmprojektet

Ganska snabbt bestämde jag mig för att göra en dokumentär om hur vi arbetar med sagan som metod för lärande på min förskola. Min tanke var att kunna använda filmen i min verksamhet även när utbildningen är avslutad. Uifrån min idé insåg jag att jag kunde göra ett manus och storyboard till en viss punkt i filmen och därefter improvisera. Det är väl bara att filma tänkte jag .... men mitt val av innehåll satte mig på prov. Jag spelade en av karaktärerna i sagan och fick då ta mina kollegor till hjälp med att filma och agera i filmen.

Det blev mycket planerande för att vi alla skulle kunna finnas på plats samtidigt. När vi väl var på plats flöt allt på som vi aldrig gjort något annat! En av kollegorna fick filma utifrån mitt manus och storyboard och den andra agera tillsammans med de barn som medverkar i filmen. En lärdom av detta blev att genom samspel ökade vår medvetenhet vad som händer när en film blir till; dialog, våga lita på varandra, lyhördet för varandra och respekt för hur man agerar och att, inte minst, följa direktiv (manus, storyboard) för att genomföra filmen.

Utifrån filmresultatet såg vi tillsammans flera olika dimensioner av lärande; lekens alla delar (samförstånd, turtagande och ömsesidighet), kommunikation på olika sätt (kroppsspråk, ord, tecken) samt barnens förmåga att befinna sig i fantasins värld i sitt lärande. Lärorikt var också att se hur barn lär sig på olika sätt och olika snabbt. Någon pratar på,och prövar hela tiden, en annan står bredvid och iakttar för att sedan framföra en åsikt som om det barnet varit med i den verbala processen hela tiden, fascinerande! Vilken fantastisk metod att använda för att möjliggöra fortsatt lärande för alla barnen och oss pedagoger!

Mitt val av olika klipp och ljudeffekter utgick från att skapa en rörelse i filmen. Därför valde jag att börja  filmen utan att ett ord sägs för att skapa en stämmning om vad som ska hända. När sedan barnen kommer in i filmen börjar processen hur problemet ska lösas, kommer de att förstå vad Snigeln vill förmedla. "Lyssnandet är en stark dramatisk komponent [......] Tystnaden kan sätta ord på det som man inte vågar uttala." Så beskriver författaren Thomas Granath i boken "Manus och dramaturgi för film" ett sätt att använda sig av filmdialog. I min film pratar inte Snigeln och då fick dialogen ske genom kroppspråk för att berätta handlingen "[....] ju mindre prat det är, desto mer måste handlingen berättas genom det karaktärerna gör."  (Manus och dramaturgi för film). Dessa komponenter ville jag fokusera kring och skapa möjligheter och förutsättningar för barnens (och pedagogernas) lärande. Inget är förutbestämt, vad som helst kan inträffa!

Att växelvis visa Snigeln och barnen som i en dialog vid få tillfällen i filmen, grundade sig i att filmningen till största delen utspelade sig i en dialogen där alla var delaktiga. Så ville jag även att filmen skulle visas.

Jag valde att utesluta stillbilder under filmens gång. Dels för att jag upplevde att de tog bort känslan av ett skeende och dels för att jag ville att betraktararen skulle få möjlighet till egna iakttagelser. En stillbild valde jag dock och det blev "gruppkramen" som också fick bli avslutningen av filmen. En bild säger mer än tusen ord....Där syns lösningens belöning; alla visade sin glädje tillsammans i en kram.




Tack än en gång till mina goa kollegor och barnen på förskolan!



Litteratur:
"Manus och dramaturgi för film", 1998 och 2006 - Thomas Granath, Liber förlag