Den svårfångade reflektionen

Hur bli jag klokare av att reflektera? Först behöver jag reda ut vad som är reflektion och vad som är bekräftelse på det jag redan vet. I boken "Den svårfångade reflektionen" ställs mina tankar och funderingar på prov att verkligen sortera dessa begrepp.

När jag i mitt dagliga arbete iakttar och observerar barnen i verksamheten, utgår jag då från det jag tror att jag redan vet? Dewey menar att vi måste få syn på det som förvånar oss, som gör oss perplexa utifrån våra egna erfarenheter. Det får mig att fundera på hur jag egentligen gör? Letar jag efter det jag redan vet för att bekräfta mig själv och kanske missar det som är överraskande och oväntat?

I kapitel 9 "Gör mig till bild - att arbeta med bilder" (Thomas Koppfeldt) fångas jag av metoden att använda bilden som utgångspunkt för att få fatt på reflektionen. Att beskriva utifrån en bild vad jag ser och framförallt vad jag inte ser tillsammans med mina kollegor blir ett annat sätt att reflektera på och att använda som pedagogisk dokumentation. Det som väcker min nyfikenhet är att låta mina kollegor berätta vad de ser/inte ser på bilden/filmen jag tagit innan jag själv beskriver den. Uppstår nya reflektioner som jag själv inte tänkt på? "I detta lyssnande ges oanade möjligheter till en typ av reflektion som vi sällan får vara med om annars." (sid 153). Förhåller det sig på detta vis läggs denna reflektion till mina tidigare tankar att arbetslaget är värdefullt för utveckling och lärande i samspel. Är det en reflektion eller har jag egentligen bekräftat något jag redan visste? Att blogga är just vad detta innebär tänker jag; - jag skriver - någon läser och tolkar samt förhoppningsvis reflekterar - lägger sin reflektion till sina tidigare erfarenheter - skriver själv något om det jag skrivit. Kan det vara så enkelt? I så fall borde jag blogga mer och läsa andras bloggar oftare för att pröva min reflektionsförmåga! Men kommenterar ingen min blogg, upphör då reflektionen? Ja g får helt enkelt kasta mig ut och pröva! "Begreppet reflektion pekar i sin grundbetydelse på rörelse, en rörelse fram och åter" (sid 177).

"Det som kan hända när något berättas är att det förut oklara och oordnade kan få en form som gör det klarare - berättelsens"(Artur Danto) Så inleds kapitel 10 "Narration och reflektion" och det får mig att tänka på vår verksamhet där vi utgår från sagan som metod för lärande. Hur kan vi tydligare se berättandet som en bearbetning där vi kan innesluta det vi vill fokusera kring i berättelsen (sagan) för att belysa olika dilemman i barngruppen? Vi använder oss av olika karaktärer från sagan (gestaltatade av pedagoger) som utifrån dilemman om t ex hur vi är mot varandra berättar/spelar upp för barnen som sedan får bearbeta dessa för att ge förslag på lösningar. Lusten och nyfikenheten att vilja veta mer uppstår när berättande sker på olika sätt och jag som pedagog kan bidra till detta genom att välja hur jag berättar; dramatiskt eller kronologisk, beroende på vad jag vill fokusera kring. I kapitel 10 poängterar författaren vikten att veta vad det är som ska poängteras i berättelse för att den ska kunna vara en bearbetningsform. Att berätta på olika sätt ger barnen möjlighet till att reflektera utifrån olika perspektiv och se vad som händer då. Ger jag barnen också möjlighet att pröva på att uttrycka sig i olika representationsformer utfirån berättelsen (bild, rörelse, berättande etc) kan deras tankeförmåga och reception vidgas (sid 7) "..möjligheter att uttrycka sig i bild , form, kroppsligt etc så ökar antalet kombinationsmöjliheter drastiskt."

Min utmaning blir att dokumentera barnens reflektioner utifrån mina berättelser, hur det uttrycker sig på olika sätt. Eftersom jag arbetar med 1-3 åringar som ej uttrycker sig verbalt till största delen, ägnar jag stor del av min tid att tolka barnens handlingar. Ger jag barnen möjlighet att få pröva olika uttrycksformer, som t ex bild , rörelse och film för att reflektera, är det min övertygelse att jag får syn på mycket mer än jag tidigare gjort. I vår verksamhet idag använder vi sagolådor som innehåller karaktärerna i olika sagor. När barnen berättar sagorna själv, får de möjlighet att återberätta och att själva komma på nya, annorlunda berättelser. Detta fungerar också utan ord!

I slutet av boken, kap 12 tar jag med mig den praktiska reflektionen att se - förstå - handla, för att fortsätta mitt arbete med pedagogisk dokumentation. När jag kan observera och samla in information utifrån barnens olika uttryckssätt över t ex samma berättelse, får jag i nästa steg försöka förstå vad vi i arbetslaget ser för att sedan kunna utforma metoder att utveckla barnens fortsatta lärande.

Har jag nu kommit fram till varför jag ska reflektera? Det jag fått med mig är att jag behöver öva mig i att tänka i olika banor och kanske blir det inte alltid en lösning "just nu", men det blir en övning att låta tankarna komma till mig över vad de kan leda till och hur. I inledningen av boken skriver Peter Emsheimer "Om vi begränsar vårt tänkande till det som redan är givet, de slutsatser vi redan gjort eller till det som verkar passa ihop kommer inga nya lösningar att ges." Detta tar jag med mig för att känna mig nöjd och inse att förändringar och utveckling sker i en långsam takt som behöver många olika tankar åt olika håll innan det blir något nytt/förändrat. Reflektion tillsammans är också en nödvändighet och att våga släppa kontrollen för att skapa förändringar.

"Precis när du tror att du vet något måste du vända på det och se det på ett annat sätt "(ur Döda poeters sällskap)